Jag borde egentligen plugga, men jag har inte ro till det.
Imorgon skulle hon gå till Volontärresor och klaga! Tycker jag är superbra, hon är en modig en den där tjejen.

Hon skulle klaga på bland annat;

• Att de inte hämtade henne från flygplatsen och hon fick vara ensam där hur länge som helst.
• Vart pengarna tar vägen, som vi betalat.. (Vi har betalat SJUKT mycket och på barnhemmet har de inte sett röken av dem) Hon ska begära papper på vart pengarna går precis.

Jag ska åka igen... vi har planerat för en resa tillbaka till samma ställe i januari, och stanna längre! men den här gången ska vi inte åka med volontärresor, nej hördedu. vi ska fixa os dit själva. jag vill då  inte betala massa extra till Sverige för att jag ska och vara med mina älskade barn i Afrika. Nene, den här gången ska vi fixa allt själva!

Saknar barnen och Antonia mer än någonsin. Vojne, vojne mitt prov kommer att gå åt skogen imorgon..... whatever.

Ciao!

Men jag vaknade i morse och visste inte vad klockan var. Jag hatar att inte veta vad klockan är, jag känner mig vilse, osäker och nervös.

Det första jag gör på morgonen är att titta vad klockan är... I morse var inget undantag. Bara det att jag visste att man skulle ställa om klockan inatt och jag visste inte om min mobil hade skött det själv eller inte. Samma med datorn. Det var nästan en nära-döden-upplevelse. Som när... kommer inte på någonting likanande... men hemskt i alla fall. Typ som när Mufasa håller på att falla och Scar kommer och tittar hånfullt på honom, dö du bara... Jag ska ta din plats. Maktlös...

Det hördes inte ett ljud uppifrån och jag blev lite orolig. Var är alla, de har väl inte stuckit någonstans utan mig?! Så jag gick upp, tittade på klockan och blev förskräckt... Halv 9, 8.30.. inte ok. Men skönt var det att vara uppe i tid för en gångs skull :)

Fortfarande var jag lite förvirrad. Alla var hemma, sov. Bara jag som var vaken. Sen fock jag veta att klockan inte var framställd. Så helt plötsligt var klockan halv 10 och jag förlorade en timme. Bara sådär.

Nästa gång vi ställer om så ska jag göra det innan jag lägger mig... och det var allt jag hade denna söndag.

Överdoserar Strepsils, like a boss. Annars mår jag bra.

CIAO.

Vi fick också sitta i grupper och berätta hur vi fick veta vad som hade hänt och vad vi kände. Tyckte att det var väldigt, väldigt bra och skulle gärna ha sett att vi fick mer saker att prata om.

För mig har det här blivit en väckarklocka, ett uppvaknande, en insikt. Jag har alltid vetat om det, men nu vet jag att det faktiskt ÄR så. Fasader är ingenting, det speglar inte alls hur man mår på insidan. Det är ett skal, ett fint och normalt skal som man har så att andra ska tro att man mår bra... Men på insidan kan man befinna sig i total kaos eller i ett becksvart mörker som man inte kan ta sig ur, seg som kola och man sitter bara fast. Ändå fortsätter man med den här fasaden och handlar som att allting är som vanligt. Som att man mår bra och är jätteglad.

Jag fick en påminnelse när jag var på en konsert i helgen, man ska inte döma folk efter utseende. Man ska ta hand om varandra, älska varandra, verkligen bry sig om varandra. För vi är alla lika stora syndare och ingen kommer någonsin att bli bättre än någon annan. VI SKA VARA RÄDDA OM VARANDRA.

Jag vill vara ett stöd, som den äldsta i min familj har jag nästan fått ett behov av att ta hand om någon som är ledsen eller någon som inte mår bra. Det har blivit naturligt och gör ont ända in i hjärteroten när jag vet att det är någon som inte mår bra. Jag vill att man ska veta att jag finns där för dem, jag vill att man ska veta att jag delar deras sorg/glädje/smärta/lycka.

För mig har det ofta varit att jag har sett fel i andras beteende gentemot mig eller andra personer.. Jag har oftast inte sett mitt eget.. Men om man pekar på någon annan så har man minst tre fingrar som pekar tillbaka mot sig själv, det hänger på mig. JAG måste bryta cirkeln, jag kan inte gå omkring och hoppas på alla andra utan det är mitt problem lika mycket som det är ditt. Jag drömmer om en utopi, där alla kan prata med alla utan att ha förutfattade meningar eller se ner på andra, där det finns gemenskap och glädje men framförallt omtanke och kärlek. Där man kan vara öppen med varandra utan att behöva vara orolig för att bli dömd av andra, där fasader är något som inte existerar, där man klarar av att vara sig själv. Inte behöva gömma sina problem, utan berätta och få dem förlåtna. Där Jesus är mitt ibland oss. Tänk vad det skulle vara underbart!

MER KÄRLEK TILL FOLKET, AMEN!

Jag vill fortfarande tillbaka. Hela min existens vill tillbaka, varje liten cell.

Jag önskar fortfarande att tiden därborta inte hade tagit slut. Det var så bra, det var så fint.

KAn inte titta på stjärnorna längre, för då brister mitt hjärta. Allting som påminner om mina barn här hemma gör ont i mig samtidigt som det gör mig lycklig.

Antonia ringde när hon var på barnhemmet, jag skrek lika mycket som barnen och det var total kaos. Jag älskar kaos. Det kändes som att jag var där igen. När jag blundade kunde jag nästan känna hur solen stekte och höra barnen runt omkring mig. Några grät för att de inte fick vara närmast mig andra var glada och lekte. Hjälpsamma emot varandra och så underbart fina.

Jag önskar att mina tårar kunde ta slut, så fort jag är ensam och tänker på allt som hände, hur underbart det var att vara där, så brister det... Alla känslor kommer på samma gång. Så fint, så kärleksfullt. 63 barn, precis som mina egna. Mina fina, underbara barn.... Åh.

Jag vill vakna upp på morgonen och gå ut och duscha i duschen där ute och mötas av barnen som flockas runt en och vill ha kramar. Jag vill, jag vill, jag vill.

Har planerat på att åka iväg igen. Om mindre än ett år. Kanske i januari och stanna där i 3 månader kanske. Hade velat stanna där föralltid. Velat vara deras swedish mum som de kan lita på, hon försvinner inte. Hade velat vara deras mamma. Istället känns det fruktansvärt att veta att jag inte kommer att kunna stanna där hela tiden, att vara tvungen att ta ännu ett avsked. Krossa barnens hjärtan och även mitt eget. Det är så synd om mina barn <3

Ändå är dee glada för det lilla de har. Dansar så fort de hör musik och leker med stenar och gungar i de gnisslande gungorna. Det saknar jag också... Det var aldrig tyst, aldrig, aldrig. När vi satt och åt så var barnen precis utanför och gungade i gungorna som gnisslade något fruktansvärt. Jag saknar maten. Försökte mig på tomatsåsen som vi fick två gånger per dag i 2 veckor... Den smakade väl bra men inte i närheten så som den gjorde där..

Vill bara krama och pussa mina barn godnatt ikväll... Det är allt jag ber om. Ta hand om dem Gud, låt dem få känna din kärlek.