Sitter ensam på tåget mot Kiruna, som så många gånger förut. Igår kom jag hem från Rhodos, varmt och skönt samt massor med kvalitetstid med familjen (nästan för mycket) osv. Och nu sitter jag på tåget igen. Det är här i min ensamhet, men med så mycket människor runt om mig, som jag verkligen tänker. Jag tänker ofta och mycket, speciellt på tåg. Liksom gräver ner mig i tankar.

Idag tänker jag på hur ofta jag glömmer bort att jag faktiskt lever just nu, hela tiden planerar jag för framtiden och lever som för framtiden. Jag ser alltid fram emot någonting som ligger framför mig, utom när jag är med Krille, eller kanske speciellt då, jag uppskattar och försöker ta vara på tiden vi är tillsammans men jag ser fram emot och längtar verkligen till dagen D då vi gifter oss. Jag längtar så mycket så att jag inte hinner med andta saker, längtar och längtar. Jag tänker på hur många gånger jag glömmer bort att ta vara på dagen som är och hur många gånger jag glömmer bort att vara på bra humör. På hur viktig Rhodos-resan med min familj var och på att jag inte visar min familj, min Krille och mina vänner att jag uppskattar och älskar dem. 

 

Jag tänker på att "jag ska bli bättre" eller "jag ska visa mer, känna mer, leva mer" och lika fort glömmer jag. Önskar att dessa tankar skulle dyka upp precis när jag behövde dem, precis innan jag är påväg att fräsa någonting onödigt till min lillasyster eller när jag bara planerar och planerar inför framtiden och glömmer bort att det är nu, just denna dagen jag lever.

 

Men just nu, ensam på tåget med de höstfärgade träden som jag susar förbi, då lever jag och idag, just idag ska jag inte glömma.