Det nya livet, som inte är jättenytt längre - snart 3 månader utanför magen. Livet - som numera heter Abbe (eller Pricken om man vill det) - är det vackraste mina ögon har sett, det mjukaste mina händer har känt och det gladaste någonsin. 

 

Jag är kär, helt förlorad.

 

Han sover här bredvid mig och är så förbaskat söt och jag måste verkligen hejda mig från att störa honom med pussar och gos.

 

När han ler glömmer jag alla bekymmer. 

 

Jag kan inte önska någonting mer i livet, jag har redan allt. Gud, tack för att du är så god mot mig.

Har bytt efternamn för längesedan, lever tillsammans med min bästa vän i en fin lägenhet 35 mil längre norrut än innan. Jobbar heltid som personlig assistent ända fram till skolan börjar igen och i December ska vi bli föräldrar - VI SKA BLI FÖRÄLDRAR!!

 

Min högsta dröm är uppfylld, jag påminns om det varje gång våran lilla prick sparkar och det är det mäktigaste jag har varit med om. Ett mirakel som växer inom mig och det är vad lycka känns som. Är så tacksam till Gud.

 

Kommer så väl ihåg den där sista dagen i mars då jag hade väntat på att få mens i flera dagar och höll på att få upp mina förhoppningar om att jag skulle vara gravid. Min hjärna sa till mig att min mens bara var försenad pga alla hormoner jag ätit, men mitt hjärta sa att det kanske, kanske kunde vara någonting annat som höll på att hända. Efter många om och men tog jag testet. Krille var med och den där väntan som jag har hört ska vara så lång bara svischade förbi och så pep det, eller gjorde det - jag kommer inte ihåg, men plötsligt så stod det där GRAVID RASKAANA. Hela jag exploderade, skrek, grät, skrattade och hade panik på samma gång. Jag hade tagit testet för att ta bort falska förhoppningar och istället fick jag dem bekräftade - jag var så chockad.

 

Det lever man så länge på. 

 

Under de första veckorna så var jag så extremt trött, ingenting hjälpte, jag la mig tidigt, sov länge och ändå ville jag bara sova ännu mer. Jag mådde illa av lukter och kunde inte få i mig annat än laxpasta. Höll på att svimma nästan varje dag, mitt humör var fruktansvärt och det mesta var ganska jobbigt. Men jag var ändå lyckligast i världen.

 

Nu är jag snart halvvägs och mår jättebra. Orkar inte lika mycket som förut, men mår helt fantastiskt! Känner våran lilla prick som sparkar, bufflar och härjar inne i magen min, magen som bara blir större och större. Jag som blir lugnare och lugnare för varje vecka som går och mer och mer förväntansfull för att vi snart kommer att få träffa våran egen plutt. 

Livet är fantastiskt och till råga på allt så trivs jag JÄTTEBRA i Kiruna! 

 

Du är så välkommen älskade Prick ❤

 

Tack Gud!

 

Sitter ensam på tåget mot Kiruna, som så många gånger förut. Igår kom jag hem från Rhodos, varmt och skönt samt massor med kvalitetstid med familjen (nästan för mycket) osv. Och nu sitter jag på tåget igen. Det är här i min ensamhet, men med så mycket människor runt om mig, som jag verkligen tänker. Jag tänker ofta och mycket, speciellt på tåg. Liksom gräver ner mig i tankar.

Idag tänker jag på hur ofta jag glömmer bort att jag faktiskt lever just nu, hela tiden planerar jag för framtiden och lever som för framtiden. Jag ser alltid fram emot någonting som ligger framför mig, utom när jag är med Krille, eller kanske speciellt då, jag uppskattar och försöker ta vara på tiden vi är tillsammans men jag ser fram emot och längtar verkligen till dagen D då vi gifter oss. Jag längtar så mycket så att jag inte hinner med andta saker, längtar och längtar. Jag tänker på hur många gånger jag glömmer bort att ta vara på dagen som är och hur många gånger jag glömmer bort att vara på bra humör. På hur viktig Rhodos-resan med min familj var och på att jag inte visar min familj, min Krille och mina vänner att jag uppskattar och älskar dem. 

 

Jag tänker på att "jag ska bli bättre" eller "jag ska visa mer, känna mer, leva mer" och lika fort glömmer jag. Önskar att dessa tankar skulle dyka upp precis när jag behövde dem, precis innan jag är påväg att fräsa någonting onödigt till min lillasyster eller när jag bara planerar och planerar inför framtiden och glömmer bort att det är nu, just denna dagen jag lever.

 

Men just nu, ensam på tåget med de höstfärgade träden som jag susar förbi, då lever jag och idag, just idag ska jag inte glömma.

Vi har funderat ett tag på att köpa en tomt i Jukkasjärvi och idag blev det säkert. Vi köper tomten på 2000m2, spännande.

Känner mig fattig som en kyrkråtta just nu och hoppas att vi ska få ihop det. Får ju in två löner + en hyra  nästa vecka så det lär inte vara några större problem, men jag hatar verkligen det här med pengar... Speciellt när jag inte fått någon lön eller studiebidrag för juni. Fattig var ordet.

 

Beställde några inbjudningskort inatt, få se om jag tycker om dem...

Min största dröm i livet är att få ett barn, i alla fall  ett enda barn.

 

Läkarna som jag träffat det senaste året tror att jag har endometrios, en sjukdom som är obotlig och som man får leva med resten av sitt liv. Den har med mensen att göra. Just nu äter jag P-piller och värktabletter varje dag för att klara av att leva utan värk och utan mens.

 

Många som har Endometrios kan inte få barn, på något sätt hindrar det en från att bli gravid. Att få mens varje månad är helt uteslutet, jag fick senast ordinerat att ära ihop alla tabletter utan uppehåll och så har jag gjort. jag blöder ur tarmen då och då (oftast i samband med min menstruation). Nu senast började det för två veckor sedan, blöder än och idag fick jag mensen. För varje gång jag får mens känns det som att min högsta dröm krossas, bit för bit. Det gör ont. 

 

Men, vår Herre ser till vad vi behöver.