Det är fullt av liv i mig. Inne i min mage. Ungen min är så aktiv och stark redan nu. 

 

Den bästa känslan som finns just nu är galna buffar i magen när ungen gör volter och härjar. Jag känner mig aldrig ensam och skulle jag få för mig att jag är det så kommer en kraftfull buff och påminner mig om att "Mamma, du är inte ensam". Går inte att jämföra med något annat som jag har varit med om, ovärderligt.

 

Trodde att man skulle känna sig jättefin som gravid, för alla som är gravida är ju så vackra, men det stämmer verkligen inte. Jag känner mig ful och fet, brösten har blivit enorma och är fulla av röda bristningar. Jag hetsgråter flera dagar i rad för att jag inte har några kläder som passar och känner mig ful i allt och att jag inte kan hjälpa att jag går upp en massa i vikt och bara blir större och större. Det är så psykiskt jobbigt och ingenting som Krille säger hjälper. Sen blir jag arg på våran älskade unge för att den bara kommer och förstör min kropp och allt som jag försökt att bygga upp. Såna dagar suger och jag blir arg på mig själv för att jag känner och tänker som jag gör.

 

Men hela tiden så vet jag att våran älskade Prick är värd allt.

Imorse försov jag mig, 07.10 ringer en kompis och frågar var jag håller hus... Det blir bråttom, jag slänger på mig kläder roffar åt mig väskan och några köttbullar från kylen, sätter mig på cykeln och börjar trampa. Redan då vet jag att detta kommer att bli en dag med värk utöver det vanliga. Sadeln till cykeln skaver, känner att jag vill vända om men intalar mig själv att det bara är slemhinnorna som är torra efter för mycket badande de senaste veckorna.

 

Väl på jobbet sitter en stressad kollega som jag ska samåka med, då vi har för få bilar på förmiddagarna. Jag går ihop med de flesta personer jag har träffat, så och med denna kollega. Vi åker iväg och påbörjar våra besök. Redan hos det första besöket känner jag värken... Har värktabletter med mig, men vattenflaskan är tom. Bestämmer mig för att jag ska fylla på den hos nästa besök. 

 

Fyller på vatten och får i mig tabletten. Det tredje besöket är krävande och vi har dubbelbemanning, när vårdtagaren är på toaletten står vi och samtalar och jag mår så dåligt redan då, hukar ned och andas en stund. 

 

När är påväg till det fjärde besöket, där städ står på schemat, får jag en attack. Stönar, kvider och kämpar mot gråten. Min kollega, som har tjatat på mig för att jag inte sjukskrev mig, får nog och säger att hon kör hem mig. Vid det här laget kämpar jag inte emot.

 

När jag kommer hem så röker jag två cigaretter med min bror, jag vet att det inte är bra men det är det enda som får mig att lugna mig en smula.. Jag ringer mamma, vad skulle jag göra utan henne ♥️ och sedan fortsätter samtalen, jag ringer akuten, 1177 och sedan kvinnokliniken på Sunderbyn. 

 

Hur många gånger har jag inte gjort det här nu. Samtal där jag knappar in personnumret på personen det gäller, telefonnumret jag vill bli uppringd på och samma historia om och om igen. Får tillslut besked om att jag kan komma till  kvinnokliniken klockan ett.

 

Bestämmer mig för att lägga mig ned och vila, kanske sova. Så fort jag har lagt mig ned börjar tankarna att snurra, oron, osäkerheten och förtvivlan, jag försöker ignorera dem och tillslut lyckas jag en kort stund.

 

När jag kommer in på mottagningen ser jag kvinnor med runda, vackra magar. Magar som innehåller det vackraste i världen och tidningar som Vi föräldrar och Mama. Sitter och känner mig lagom nedstämd, suckar och kämpar än en gång emot gråten. Det där, som jag också så gärna vill men kanske aldrig kommer att få.

 

Träffar samma unga kvinnliga läkare som förra gången. Det känns som att vi känner varandra, hon kommer i alla fall ihåg mig. Undersökningen drar igång, som vanligt, vet ju hur det känns nu. Den här gången gör det mer ont på vänster sida och i mitten. Hon ställer många frågor och jag svarar. Responsen på mina svar blir oftast "ja, det är typiskt för endometrios" eller "typiskt endometrios-symptom". Det känns tungt, för även om diagnosen inte är fastställd så är det så nära man kan komma. Endometrios, ordet smakar som gift på tungan. 

 

Allting ser fint ut i livmodern och äggstockarna, får till och med komplimanger över hur snygga äggstockar jag har. Min endometrios sitter inte i dem i alla fall. 

 

Efter er undersökningen tycker hon att jag ska fortsätta att ta mina tabletter och smärtstillande, som vanligt. När hon får frågan om vad jag ska göra när jag har så här ont svarar hon att hon inte vill ge mig något starkare läkemedel eftersom nästa steg i smärtstillande är narkotikaklassade " och du som ska börja arbeta inom vården och kommer att ha tillgång till alla möjliga läkemedel är en högrisk-person så jag vill inte ge dig det och du vill väl inte bli beroende, nä jag tycker att du ska åka hem och ta dina vanliga tabletter och så får vi hoppas att det hjälper". Detta sa hon trots att jag redan sagt att de inte hjälper. Hon avslutade med att jag skulle höra av mig om det blir värre (jag hade alltså inte tillräckligt ont?!). När jag går ut från avdelningen ser jag flera ultraljudsbilder på dörren och då brister det, sätter mig i en trapp och gråter, samlar kraft och försöker gå in på Apoteket men tårarna rinner, så jag går ut på en bänk vid entrén och fortsätter att gråta.

Som grädde på moset börjar en person lite senare skrika åt mig i telefonen... 

En dålig dag med andra ord.

Fixade dock två morfintabletter på egen hand (som jag ska spara till krissituationer) och vet att det finns fler om jag behöver.

Har sagt det förut, men det måste upprepas, jag HATAR allt som har med distansförhållande att göra. Det tär på mig. Har förut tyckt att mina vänner som hade distansförhållande var lite överdrivna, men jag förstår dem nu.

 

 

När jag var singel förstod jag inte riktigt att jag saknade någon, visst saknade jag någon att älska och som skulle älska mig tillbaka, vara min bästa vän, krama och pussa mig osv. men det är så mycket mer, jag känner mig komplett när jag är tillsammans med honom, Han är min matchande strumpa och han får mig att tro på mig själv och han är hela min värld. När jag är utan honom känner jag mig ensammast i hela världen, för han är den enda som jag verkligen behöver. Det betyder inte att jag inte älskar mina vänner och inte behöver dem, tvärtom älskar er som alltid, men det är en konstig känsla jag har för honom, Krillen min.

 

Känslorna mina har idag varit som ett överfullt vattenglas, stöter man i det så svämmar det över och stöter man mycket väller allting ut på en gång. Just nu väller allting ut samtidigt.

 

PISSPOTTA OCKSÅ.