Har sagt det förut, men det måste upprepas, jag HATAR allt som har med distansförhållande att göra. Det tär på mig. Har förut tyckt att mina vänner som hade distansförhållande var lite överdrivna, men jag förstår dem nu.

 

 

När jag var singel förstod jag inte riktigt att jag saknade någon, visst saknade jag någon att älska och som skulle älska mig tillbaka, vara min bästa vän, krama och pussa mig osv. men det är så mycket mer, jag känner mig komplett när jag är tillsammans med honom, Han är min matchande strumpa och han får mig att tro på mig själv och han är hela min värld. När jag är utan honom känner jag mig ensammast i hela världen, för han är den enda som jag verkligen behöver. Det betyder inte att jag inte älskar mina vänner och inte behöver dem, tvärtom älskar er som alltid, men det är en konstig känsla jag har för honom, Krillen min.

 

Känslorna mina har idag varit som ett överfullt vattenglas, stöter man i det så svämmar det över och stöter man mycket väller allting ut på en gång. Just nu väller allting ut samtidigt.

 

PISSPOTTA OCKSÅ.