Det nya livet, som inte är jättenytt längre - snart 3 månader utanför magen. Livet - som numera heter Abbe (eller Pricken om man vill det) - är det vackraste mina ögon har sett, det mjukaste mina händer har känt och det gladaste någonsin. 

 

Jag är kär, helt förlorad.

 

Han sover här bredvid mig och är så förbaskat söt och jag måste verkligen hejda mig från att störa honom med pussar och gos.

 

När han ler glömmer jag alla bekymmer. 

 

Jag kan inte önska någonting mer i livet, jag har redan allt. Gud, tack för att du är så god mot mig.