Det nya livet, som inte är jättenytt längre - snart 3 månader utanför magen. Livet - som numera heter Abbe (eller Pricken om man vill det) - är det vackraste mina ögon har sett, det mjukaste mina händer har känt och det gladaste någonsin. 

 

Jag är kär, helt förlorad.

 

Han sover här bredvid mig och är så förbaskat söt och jag måste verkligen hejda mig från att störa honom med pussar och gos.

 

När han ler glömmer jag alla bekymmer. 

 

Jag kan inte önska någonting mer i livet, jag har redan allt. Gud, tack för att du är så god mot mig.

Det är fullt av liv i mig. Inne i min mage. Ungen min är så aktiv och stark redan nu. 

 

Den bästa känslan som finns just nu är galna buffar i magen när ungen gör volter och härjar. Jag känner mig aldrig ensam och skulle jag få för mig att jag är det så kommer en kraftfull buff och påminner mig om att "Mamma, du är inte ensam". Går inte att jämföra med något annat som jag har varit med om, ovärderligt.

 

Trodde att man skulle känna sig jättefin som gravid, för alla som är gravida är ju så vackra, men det stämmer verkligen inte. Jag känner mig ful och fet, brösten har blivit enorma och är fulla av röda bristningar. Jag hetsgråter flera dagar i rad för att jag inte har några kläder som passar och känner mig ful i allt och att jag inte kan hjälpa att jag går upp en massa i vikt och bara blir större och större. Det är så psykiskt jobbigt och ingenting som Krille säger hjälper. Sen blir jag arg på våran älskade unge för att den bara kommer och förstör min kropp och allt som jag försökt att bygga upp. Såna dagar suger och jag blir arg på mig själv för att jag känner och tänker som jag gör.

 

Men hela tiden så vet jag att våran älskade Prick är värd allt.

Har bytt efternamn för längesedan, lever tillsammans med min bästa vän i en fin lägenhet 35 mil längre norrut än innan. Jobbar heltid som personlig assistent ända fram till skolan börjar igen och i December ska vi bli föräldrar - VI SKA BLI FÖRÄLDRAR!!

 

Min högsta dröm är uppfylld, jag påminns om det varje gång våran lilla prick sparkar och det är det mäktigaste jag har varit med om. Ett mirakel som växer inom mig och det är vad lycka känns som. Är så tacksam till Gud.

 

Kommer så väl ihåg den där sista dagen i mars då jag hade väntat på att få mens i flera dagar och höll på att få upp mina förhoppningar om att jag skulle vara gravid. Min hjärna sa till mig att min mens bara var försenad pga alla hormoner jag ätit, men mitt hjärta sa att det kanske, kanske kunde vara någonting annat som höll på att hända. Efter många om och men tog jag testet. Krille var med och den där väntan som jag har hört ska vara så lång bara svischade förbi och så pep det, eller gjorde det - jag kommer inte ihåg, men plötsligt så stod det där GRAVID RASKAANA. Hela jag exploderade, skrek, grät, skrattade och hade panik på samma gång. Jag hade tagit testet för att ta bort falska förhoppningar och istället fick jag dem bekräftade - jag var så chockad.

 

Det lever man så länge på. 

 

Under de första veckorna så var jag så extremt trött, ingenting hjälpte, jag la mig tidigt, sov länge och ändå ville jag bara sova ännu mer. Jag mådde illa av lukter och kunde inte få i mig annat än laxpasta. Höll på att svimma nästan varje dag, mitt humör var fruktansvärt och det mesta var ganska jobbigt. Men jag var ändå lyckligast i världen.

 

Nu är jag snart halvvägs och mår jättebra. Orkar inte lika mycket som förut, men mår helt fantastiskt! Känner våran lilla prick som sparkar, bufflar och härjar inne i magen min, magen som bara blir större och större. Jag som blir lugnare och lugnare för varje vecka som går och mer och mer förväntansfull för att vi snart kommer att få träffa våran egen plutt. 

Livet är fantastiskt och till råga på allt så trivs jag JÄTTEBRA i Kiruna! 

 

Du är så välkommen älskade Prick ❤

 

Tack Gud!

 

Sitter ensam på tåget mot Kiruna, som så många gånger förut. Igår kom jag hem från Rhodos, varmt och skönt samt massor med kvalitetstid med familjen (nästan för mycket) osv. Och nu sitter jag på tåget igen. Det är här i min ensamhet, men med så mycket människor runt om mig, som jag verkligen tänker. Jag tänker ofta och mycket, speciellt på tåg. Liksom gräver ner mig i tankar.

Idag tänker jag på hur ofta jag glömmer bort att jag faktiskt lever just nu, hela tiden planerar jag för framtiden och lever som för framtiden. Jag ser alltid fram emot någonting som ligger framför mig, utom när jag är med Krille, eller kanske speciellt då, jag uppskattar och försöker ta vara på tiden vi är tillsammans men jag ser fram emot och längtar verkligen till dagen D då vi gifter oss. Jag längtar så mycket så att jag inte hinner med andta saker, längtar och längtar. Jag tänker på hur många gånger jag glömmer bort att ta vara på dagen som är och hur många gånger jag glömmer bort att vara på bra humör. På hur viktig Rhodos-resan med min familj var och på att jag inte visar min familj, min Krille och mina vänner att jag uppskattar och älskar dem. 

 

Jag tänker på att "jag ska bli bättre" eller "jag ska visa mer, känna mer, leva mer" och lika fort glömmer jag. Önskar att dessa tankar skulle dyka upp precis när jag behövde dem, precis innan jag är påväg att fräsa någonting onödigt till min lillasyster eller när jag bara planerar och planerar inför framtiden och glömmer bort att det är nu, just denna dagen jag lever.

 

Men just nu, ensam på tåget med de höstfärgade träden som jag susar förbi, då lever jag och idag, just idag ska jag inte glömma.

Imorse försov jag mig, 07.10 ringer en kompis och frågar var jag håller hus... Det blir bråttom, jag slänger på mig kläder roffar åt mig väskan och några köttbullar från kylen, sätter mig på cykeln och börjar trampa. Redan då vet jag att detta kommer att bli en dag med värk utöver det vanliga. Sadeln till cykeln skaver, känner att jag vill vända om men intalar mig själv att det bara är slemhinnorna som är torra efter för mycket badande de senaste veckorna.

 

Väl på jobbet sitter en stressad kollega som jag ska samåka med, då vi har för få bilar på förmiddagarna. Jag går ihop med de flesta personer jag har träffat, så och med denna kollega. Vi åker iväg och påbörjar våra besök. Redan hos det första besöket känner jag värken... Har värktabletter med mig, men vattenflaskan är tom. Bestämmer mig för att jag ska fylla på den hos nästa besök. 

 

Fyller på vatten och får i mig tabletten. Det tredje besöket är krävande och vi har dubbelbemanning, när vårdtagaren är på toaletten står vi och samtalar och jag mår så dåligt redan då, hukar ned och andas en stund. 

 

När är påväg till det fjärde besöket, där städ står på schemat, får jag en attack. Stönar, kvider och kämpar mot gråten. Min kollega, som har tjatat på mig för att jag inte sjukskrev mig, får nog och säger att hon kör hem mig. Vid det här laget kämpar jag inte emot.

 

När jag kommer hem så röker jag två cigaretter med min bror, jag vet att det inte är bra men det är det enda som får mig att lugna mig en smula.. Jag ringer mamma, vad skulle jag göra utan henne ♥️ och sedan fortsätter samtalen, jag ringer akuten, 1177 och sedan kvinnokliniken på Sunderbyn. 

 

Hur många gånger har jag inte gjort det här nu. Samtal där jag knappar in personnumret på personen det gäller, telefonnumret jag vill bli uppringd på och samma historia om och om igen. Får tillslut besked om att jag kan komma till  kvinnokliniken klockan ett.

 

Bestämmer mig för att lägga mig ned och vila, kanske sova. Så fort jag har lagt mig ned börjar tankarna att snurra, oron, osäkerheten och förtvivlan, jag försöker ignorera dem och tillslut lyckas jag en kort stund.

 

När jag kommer in på mottagningen ser jag kvinnor med runda, vackra magar. Magar som innehåller det vackraste i världen och tidningar som Vi föräldrar och Mama. Sitter och känner mig lagom nedstämd, suckar och kämpar än en gång emot gråten. Det där, som jag också så gärna vill men kanske aldrig kommer att få.

 

Träffar samma unga kvinnliga läkare som förra gången. Det känns som att vi känner varandra, hon kommer i alla fall ihåg mig. Undersökningen drar igång, som vanligt, vet ju hur det känns nu. Den här gången gör det mer ont på vänster sida och i mitten. Hon ställer många frågor och jag svarar. Responsen på mina svar blir oftast "ja, det är typiskt för endometrios" eller "typiskt endometrios-symptom". Det känns tungt, för även om diagnosen inte är fastställd så är det så nära man kan komma. Endometrios, ordet smakar som gift på tungan. 

 

Allting ser fint ut i livmodern och äggstockarna, får till och med komplimanger över hur snygga äggstockar jag har. Min endometrios sitter inte i dem i alla fall. 

 

Efter er undersökningen tycker hon att jag ska fortsätta att ta mina tabletter och smärtstillande, som vanligt. När hon får frågan om vad jag ska göra när jag har så här ont svarar hon att hon inte vill ge mig något starkare läkemedel eftersom nästa steg i smärtstillande är narkotikaklassade " och du som ska börja arbeta inom vården och kommer att ha tillgång till alla möjliga läkemedel är en högrisk-person så jag vill inte ge dig det och du vill väl inte bli beroende, nä jag tycker att du ska åka hem och ta dina vanliga tabletter och så får vi hoppas att det hjälper". Detta sa hon trots att jag redan sagt att de inte hjälper. Hon avslutade med att jag skulle höra av mig om det blir värre (jag hade alltså inte tillräckligt ont?!). När jag går ut från avdelningen ser jag flera ultraljudsbilder på dörren och då brister det, sätter mig i en trapp och gråter, samlar kraft och försöker gå in på Apoteket men tårarna rinner, så jag går ut på en bänk vid entrén och fortsätter att gråta.

Som grädde på moset börjar en person lite senare skrika åt mig i telefonen... 

En dålig dag med andra ord.

Fixade dock två morfintabletter på egen hand (som jag ska spara till krissituationer) och vet att det finns fler om jag behöver.

Har sagt det förut, men det måste upprepas, jag HATAR allt som har med distansförhållande att göra. Det tär på mig. Har förut tyckt att mina vänner som hade distansförhållande var lite överdrivna, men jag förstår dem nu.

 

 

När jag var singel förstod jag inte riktigt att jag saknade någon, visst saknade jag någon att älska och som skulle älska mig tillbaka, vara min bästa vän, krama och pussa mig osv. men det är så mycket mer, jag känner mig komplett när jag är tillsammans med honom, Han är min matchande strumpa och han får mig att tro på mig själv och han är hela min värld. När jag är utan honom känner jag mig ensammast i hela världen, för han är den enda som jag verkligen behöver. Det betyder inte att jag inte älskar mina vänner och inte behöver dem, tvärtom älskar er som alltid, men det är en konstig känsla jag har för honom, Krillen min.

 

Känslorna mina har idag varit som ett överfullt vattenglas, stöter man i det så svämmar det över och stöter man mycket väller allting ut på en gång. Just nu väller allting ut samtidigt.

 

PISSPOTTA OCKSÅ.

Vi har funderat ett tag på att köpa en tomt i Jukkasjärvi och idag blev det säkert. Vi köper tomten på 2000m2, spännande.

Känner mig fattig som en kyrkråtta just nu och hoppas att vi ska få ihop det. Får ju in två löner + en hyra  nästa vecka så det lär inte vara några större problem, men jag hatar verkligen det här med pengar... Speciellt när jag inte fått någon lön eller studiebidrag för juni. Fattig var ordet.

 

Beställde några inbjudningskort inatt, få se om jag tycker om dem...

Min största dröm i livet är att få ett barn, i alla fall  ett enda barn.

 

Läkarna som jag träffat det senaste året tror att jag har endometrios, en sjukdom som är obotlig och som man får leva med resten av sitt liv. Den har med mensen att göra. Just nu äter jag P-piller och värktabletter varje dag för att klara av att leva utan värk och utan mens.

 

Många som har Endometrios kan inte få barn, på något sätt hindrar det en från att bli gravid. Att få mens varje månad är helt uteslutet, jag fick senast ordinerat att ära ihop alla tabletter utan uppehåll och så har jag gjort. jag blöder ur tarmen då och då (oftast i samband med min menstruation). Nu senast började det för två veckor sedan, blöder än och idag fick jag mensen. För varje gång jag får mens känns det som att min högsta dröm krossas, bit för bit. Det gör ont. 

 

Men, vår Herre ser till vad vi behöver.

Det händer mycket på bara något år och jag har fått vara med om så otroligt många bra saker det senaste året, känner mig välsignad.

 

Livet går framåt och på något sätt så ordnar Gud det alltid för mig. Är evigt tacksam.

 

Om inte alltför länge kommer jag att bli Fru Pounu, det är mäktigt och helt fantastiskt. Jag blir alldeles pirrig i magen bara jag tänker på det, samma känsla som jag hade första gången då jag åkte upp till Kiruna för att träffa honom, min älskade Krille. Jag längtar så att jag spricker!

 

Om mindre än en månad flyttar jag hemifrån, då får jag inreda och ha det precis som jag vill, det känns spännande och lite hemskt. Kanske blir jag även med hund - det hade varit helt underbart.

 

Idag läste jag några tänkvärda ord ur en förklaring till Hesekiel 36:26 "All vår synd kan inte hindra vår frälsninf, men det kan otron, det vill säga vårt motstånd mot den helige Andes verk i oss".

Herre lär mig att älska dig, varje dag och av hela mitt hjärta. Hjälp mig att göra det vad du vill och led mig på din väg i denna stormiga och vilsna värld, jag vill alltid tjäna dig. 

Idag kramade jag en gammal klasskompis mamma och fick alldeles för mycket koffein i blodomloppet (läs: alldeles för lite blod i koffeinomloppet). Jag höll även på att börja gråta när det kom in två killar och luktade precis som alla gjorde i Ghana.

Igår var två unga män med rötter från tornedalen och handlade, deras samtal värmde mitt hjärta.

Förra veckan fick jag hålla mig för att berätta åt en Indier att hans karma hade sjunkit så lågt att han skulle återfödas som en liten mört på grund av vad han hade stulit.

Varje dag kommer minst ett tiotal charmiga småbarn in och mitt hjärta smälter.

Igår hade min chef chokladkrig i fikarummet, en oskyldig krigare med finskt efternamn fick ta smällarna.

För två veckor sedan började den gulligaste gubben att gråta för att han hatade cancer så mycket.

Igår blev jag sårad ända in i själen för att den oskyldige krigaren med finskt efternamn inte vågade äta vattenmelonskivorna jag hade skurit, eftersom han trodde att jag hade kryddat den med arsenik eller dylikt. Det var dock bara han som förlorade på det egentligen då jag åt upp alla själv.

Varje dag hör vi dragspelstrudelutten och "HELLOO MY FRIEND" och inte en enda sekund tycker vi att det är lite uttjatat (Den sista meningen DRYYYYYPER av sarkasm)

Annars så vill jag bara meddela att jag trivs väldigt bra med "Ica-gänget" och på Ica. Idag har jag fått lönlönlön, ingenting slår känslan när man har fått lön!

Adios.

Idag är en bra dag.
Har varit och välkomnat Jessica, som jag har längtat <3
Nu ska jag chilla tills Mirjam och (kanske) Anna anländer till gränderna, då ska jag dit på mys. Love.

Det suger, suger, suuuuuuuuuuuuger att jag jobbar imorgon.
Jag kanske måste strypa en igelkott eller på något annat sätt ta livet av något litet och oskyldigt. Känner en viss frustration, men annars mår jag bra.
Godnatt.